Django Django - Marble Skies

Sophie Winberg 00:00 8 Feb 2018

Django Djangos tredje album sen debuten 2012 är packat med så många musikstilar och influenser att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den som hoppats på att bandet hade hittat sin röst, blivit bekväma i sitt sound och landat i sin nisch har tyvärr inget att hämta i plattan.Bandet har snarare trasslat in sig ännu mer, och resultatet är svårplacerat. Det är pop med Moroder-synthar och Pet Shop Boys-vibes, samtidigt som det är skitig postrock, trallvänlig disco, falsett och indierock från 2008.

Det finns bra spår och musikaliskt finns mycket inspiration och energi, men det är svårt att finna något i musiken som talar till mig när jag blir så överöst av intryck och genrer.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Fleet Foxes - Shores

Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.

Hanna Järver - Tusen täta lögner in

Hör och häpna! Hanna Järver är artisten som vi ungdomar förtjänar. Åtminstone om vi ska tro det som skrivits om henne i media. Resonemanget: en ung (!) artist som skriver och producerar sin musik själv, med välskrivna texter på svenska och ett någorlunda unikt sound. En bristvara helt enkelt. Många av de största svenska popartisterna är ju snart 40. Vi behöver nytt blod, vilken tur att vi har Hanna Järver.

John Riggebo – Krossa kuken krossa mig

John Riggebo har alltid gjort väldigt nedskalad musik. Väldigt alternativt, ibland svårtillgängligt och naket. Nytt för den här gången är ett elektroniskt sound vi inte riktigt hört förut. Riggebo är främst känd för sin retliga poesi. 
 
Sångaren har en autotunad röst. Han sjunger över minimalistiska kompositioner med distade syntar, nästan i stil med chipmusik, genren där man hämtar ljuden från gamla spelkonsoller som Gameboy och Nintendo.