Det har inte varit särskilt svårt att finna anledningar att tycka illa om The Chemical Brothers på sista tiden. De två singlar de släppt mellan debutalbumet och uppföljaren, Loops of Fury och Setting Sun är,enligt mig, deras två klart sämsta. Ironiskt nog också deras i särsklass mest framgångsrika. Dessutom har de öppet gått ut med att Dig Your Own Hole, detta efterlängtade andra album, är en helt kommersiell produkt, utformad för att attrahera så många som möjligt. Det är inget fel med att göra kommersiell musik och jag har inga problem med att The Chemical Brothers för länge sedan accepterats av folk som i vanliga fall mestlyssnar på Tomas Ledin, men när man lyssnar på Dig your own hole, inser man att kommersiell, i vissa avseenden, betyder precis samma sak som förutsägbar. Jag kräver väldigt mycket mer av The Chemical Brothers 1997 än ett The Chemical Brothers-album, om ni förstår vad jag menar. Visst är den euforiska Piku och den experimentella Where Do I Begin?, som inleds medstillsam sång av Beth Orton för att sedan explodera i ett våldsamt hiphop-fyrverkeri, fantastiska - och när de gör sirentjutande amfetamin-beatsöverträffar de sina efterföljare med hästlängder. Det enda problemet är att de har gjort det förut. Hade Dig Your Own Hole kommit för två år sedan hade den varit en avdecenniets bästa skivor, men idag känns den tyvärr lite för tillrättalagd -förutsägbar. De som inte hängde på låset till den lokala skivbutiken när Exit PlanetDust släpptes kommer förmodligen älska Dig your own hole, vilket jag ärlite avundsjuk på dem för. Själv är jag nämligen rädd att jag slutar lyssna på den om bara några veckor.
Skivbolag:
Artist:
