Dan Bejar har dragit sig undan allstarbandet The New Pornographers allt mer, och på deras album från i höstas var han inte med alls. Kanske är det för snävt med för många genier i ett sådant begränsat utrymme, och faktum är att hans egna Destroyer-album blivit allt mer spännande igen i takt med hans minskade engagemang annorstädes.
Här tar han synthpopkonceptet (tänk ett slitet New Order, ett hemsnickrat Pet Shop Boys) från Destroyers förra album Ken och skruvar det ett varv längre. I botten finns samma sorts sortens rudimentära synthpop, aldrig sämre än strålande. Den spelade han hemma, liggande på soffan, och inspelningarna fick bli som de blev, utan finjusteringar eller omtagningar.. Med de förutsättningarna är det häpnadsväckande hur eleganta, exakta och distinkta alla skivans låtar är, om än inte renskrubbade från demo-kvaliteten vare sig i ljudbalans eller lite för tydligt billiga synthar och trummaskiner. Så här brukade 80-talets portastudio-heminspelningar från ambitiösa artister låta, med som man gjorde då adderar Dan Bejar här demolika drömska och sköra elgitarrer som komplement till det elektroniska, med effektivt stämningsskapande som konsekvens.
Inledande Crimson Tide med digital slapbas som om åttiotalet aldrig tog slut påminner om The The, och de där David Bowie-liknelserna avseende sångröst och maner som var så påfallande på hans tidiga Destroyer-album är tydliga även här. Med en röst byggd av lika delar cyniskt ointresse och intensiv teatral intimitet sjunger han texter för tänkande människor, om musikplacering i media i The Television Music Supervisor och ibland med stilfull självironi som i Cue Synthesizer. David Sylvian lyfter han han själv fram som en förebild för det här albumet, men isåfall måste man addera en Lawrence-lik absurd humor till bilden för att den ska bli mer träffsäker som referens. Strålande är det hursomhelst.
