Deeparture In Time

16:32 23 May 2000
Det brukar sägas om assyriern Aril Brikha från Jönköpingatt han gör techno med stora stråkar. "Futuristiskt" säger många, för atthans musik pendlar mellan ömmande harmonier och trippigt pulserande rytmer.Men det är dessutom väldigt vackert. Det som skiljer [I]Deeparture In Time [/I]från det första jaghörde med Aril, EP:n [I]Art of Vengeance,[/I] är att albummaterialet planterar utfler detaljer, stundtals ett enstaka plötsligt slagverksljud, för att hållalyssnaren på helspänn under återstoden av arrangemanget. Och titelspåretspushiga virvelfills var något jag till för ett tag sedan aldrig trodde jagskulle få uppleva på ett dansgolv. Aril gör musik med så pass funkigt anslag att du köpt denäven om den vore amerikansk. Och den låter inte det minsta svensk, för detgår inte att gympa till den. [I]Deeparture In Time[/I] är jättebra, det låter somAril armbågar sig fram mellan Rob Hood och Chris Gray på den smutsigaöverfulla bussen, med Mad Mikes [I]Hi Tech Jazz[/I] i lurarna. Det låter så enkeltför honom att göra årets största svenska fullängdsdebut. Naturligtvis är detinte lätt att bli profet på hemmaplan; [I]Deeparture In Time[/I] kan ocksåbetraktas som resultatet av förra årets största A&R-miss. Tala omtalangflykt Derrick Mays legendomspunna Transmat ville genast ha trealbum. Aril gav dem bara två. "Derrick vet att jag inte gillar [I]Strings ofLife[/I]", säger han i stället och kollrar bort både Derrick och alla andra iden riktigt sköna techno-musiken.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Cryptic Writings

Megadeth chockar med en platta som inte är helt olyssningsbar förförsta gången sedan Rust In Peace, som kom för cirka 1 000 år sedan.Missförstå mig inte, den är inte bra, men det finns ett par tre spår sominte omedelbart stimulerar kräkreflexen, utan istället får mig att sittaoch tycka att det är kul för Dave Mustaine att han äntligen knäckt kodenöver hur man skriver Metallica light-låtar.

Funcrusher Plus

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Det har ju hänt så mångagånger förut. 1986, till exempel, när Eric B. & Rakim presenterade ett heltnytt, mer exakt och hårdare sound än tidigare. Eller för några år sedan, dåWu-Tang Clan lade fram ett innovativt alternativ till den vid det laget såtröttsamma gangstarapen. För att

Spiceworld

Det är rätt uppenbart att Spice Girls stjärna faller. Det var väl inte särskilt oväntat, man behöver inte ens kunna stava till överexponeradför att förstå att Spice Girls bäst-före-datum rusar mot dem i 200 knyck. Kanske förstår flickornas marknadsförare detta, för de har släppt ifrån sigen ganska trist platta. Med hitpotential, förvisso, men det måste väl vara ett kommersiellt självmord att göra

Dance A Dub

Originalversionen av Dance A Dub släpptes 1978, men endast i 500exemplar, och har sedan dess varit ett hett villebråd för puritanskareggaejägare. Den remastrade återutgåvan innehåller tio gungande spårfångade i ett elastiskt ljudrum, kompositioner som alla ger ordeteffektsökeri en ny dimension. Musik som inte bara känns rimligt modernefter 19 år, utan dessutom står för en grundlig undersökning av

Isola

Den dagen jag hörde När det blåser på månen på radion, var jagövertygad om att jag aldrig, aldrig skulle kunna annat än älska Kent. Jag hade förstås fel, för när debuten följdes av Verkligen, orkade jag inte längre älska Kent. Jag kände mig sviken, eftersom Verkligen inte förmådde göra samma intryck på mig som Kent. Is

Här och nu

Jag kan, möjligen, klara av att lyssna på Nordmans musik. Mats Wester är ingen dumbom; han - och Micke Marin och Roger Tallroth från folkgruppen Väsen - plockar skickligt in precis så mycket knätofs och rai som de tror att familjepubliken orkar med. Det är lite väl mycket AbsoluteFolkpop, men jag köper det trots allt, i synnerhet nu som de slängt merparten av syntarna och trummaskinerna på tippen

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!