Det brukar sägas om assyriern Aril Brikha från Jönköpingatt han gör techno med stora stråkar. "Futuristiskt" säger många, för atthans musik pendlar mellan ömmande harmonier och trippigt pulserande rytmer.Men det är dessutom väldigt vackert.
Det som skiljer [I]Deeparture In Time [/I]från det första jaghörde med Aril, EP:n [I]Art of Vengeance,[/I] är att albummaterialet planterar utfler detaljer, stundtals ett enstaka plötsligt slagverksljud, för att hållalyssnaren på helspänn under återstoden av arrangemanget. Och titelspåretspushiga virvelfills var något jag till för ett tag sedan aldrig trodde jagskulle få uppleva på ett dansgolv.
Aril gör musik med så pass funkigt anslag att du köpt denäven om den vore amerikansk. Och den låter inte det minsta svensk, för detgår inte att gympa till den. [I]Deeparture In Time[/I] är jättebra, det låter somAril armbågar sig fram mellan Rob Hood och Chris Gray på den smutsigaöverfulla bussen, med Mad Mikes [I]Hi Tech Jazz[/I] i lurarna. Det låter så enkeltför honom att göra årets största svenska fullängdsdebut. Naturligtvis är detinte lätt att bli profet på hemmaplan; [I]Deeparture In Time[/I] kan ocksåbetraktas som resultatet av förra årets största A&R-miss. Tala omtalangflykt Derrick Mays legendomspunna Transmat ville genast ha trealbum. Aril gav dem bara två. "Derrick vet att jag inte gillar [I]Strings ofLife[/I]", säger han i stället och kollrar bort både Derrick och alla andra iden riktigt sköna techno-musiken.Skivbolag:
Artist:
