Death Cab for Cutie är återigen ett indierockband. Efter en rad sömniga album bevisar de nu en gång för alla att de är som bäst när de plockar fram gitarrerna. Och de har skruvat upp volymen ordentligt; flera av låtarna på Asphalt Meadows har ett överraskande tungt sound som passar bandet perfekt.
Förutom att den avskalade mysmusiken har fått ge rum åt mer rivig indierock är det en känsla av nyfunnen energi som genomsyrar albumet. Det är en energi som smittar av sig, och det är svårt att inte glädjas åt att Ben Gibbard och company verkar ha haft väldigt roligt i studion den här gången.
Det finns fortfarande tydliga stråk av bandets mer harmoniska sida, som i den melankoliska spoken word-låten Foxglove Through The Clearcut, som också har en av albumets bästa texter. Pepper har även den ett ganska familjärt sound, som dessvärre försvinner i bruset från de starkare låtarna. Rand McNally glimrar till som ett av de mer blygsamma, men samtidigt charmigare, inslagen.
Bäst är ändå låtarna med lite mer drag i. Då känns orden och melodierna som mest slagkraftiga, vilket gynnar de redan ganska starka texterna. I den korta men intensiva Roman Candles behandlas existentiella tankar och ångest i en explosion av distad bas och gitarr, och lyckas därmed rama in känslan av albumet i sin helhet. För Asphalt Meadows är på sätt och vis typiskt Death Cab for Cutie, bara med mer nerv och energi än vad som kommit att bli bandets signum, framförallt på senare år.
Vad som förtar det hela en aning är att det känns som att flera av låtarna inte riktigt fastnar. De tre singlarna Roman Candles, Here To Forever och Foxglove är tillsammans med titelspåret de starkaste på väldigt länge – det går inte att ta ifrån dem. Men som ofta är fallet tappar låtarna lite i kvalitet under albumets andra halva, med undantag för den tunga avslutningen I’ll Never Give Up On You. Det gör att det är lite för glest mellan de riktigt ljusa stunderna för att det ska kännas genomgående högkvalitativt.
Med det sagt är det här fortfarande ett lovande nytillskott i bandets katalog. I Fragments From The Decade sjunger Ben Gibbard om tidens gång, och visst har det gått ett tag sedan albumet Transatlanticism och deras medverkan i The O.C. Det känns därför skönt att kunna konstatera att Death Cab for Cutie fortfarande är ett band att räkna med.
