Med tanke på de förutsättningar David Ramirez kompetens innebär i hantverksskicklighet är det begripligt att han har svårt att bestämma sig för riktning. Det får We're Not Going Anywhere att låta som en random-mix mellan åtminstone tre olika skivor, allihop utmärkta men fullständigt väsensskilda. Inledningsvis gör han mainstreamrock med extra-allt i de stora kommersiella 80-talsarrangemangen. Det låter mycket bättre än jag minns originalgenren.
Sedan utvecklar han ett brett countryrockigt låtskrivarhantverk av den sort som Nashville går över lik för, med tear-in-my-beer-texter som hitta nya varianter på countryns mest uttjatade teman. "I got money problems, which lead to drinking problems, those turn to sleeping all day problems, which make me wanna do it all over again" skaldar han inspirerat i Good Heart, som är en av skivans bästa stunder tillsammans med People Call Who They Want to Talk To, en smäktande sentimental dansbandsballad som Nick Lowe kommer att drägla över.
Skivans tredje och än mer aparta del är lågmälda och mörka singer-songwriterballader av en helt annan karaktär. Även den sidan bemästrar David Ramirez, och hans släpiga Time, Twins med elektriska detaljer och ännu mer Villain med bister djupt depressiv sång låter nära nog som The National.
Sammanlagt låter We're Not Going Anywhere som tre EP-skivor, allihop strålande inom sitt respektive uttryck och nödtorftigt ihopsatta till någon slags helhet. Det är en imponerande bredd han har åstadkommit, David Ramirez, men vem han egentligen är har vi fortfarande ingen aning om.
