David Guettas sjunde album skvallrar om en artist som tappat självförtroendet. Det är kvantitet före kvalitet, och istället för tryggheten i en medveten hitmakares säkra hand finns här en känsla av osäkerhet, och att ”om jag fyller plattan med alla utkast jag har måste jag väll ha åtminstone nån hit här?”
Plattan är en riktig långkörare, med 27 spår i två väldigt olika delar. Första halvan består av en samling anonyma radiodängor, och även om jag inte tycker att de genrer Guetta verkar i nödvändigtvis är a young mans game, verkar artisten, nu 50 fyllda, ändå ha överkompenserat för något; det är tidvis riktig tuggummipop han släppt.
Som vanligt är det gästartist-tungt, med Sia, Anne-Marie, Bebe Rexha, Jason Derulo, Justin Bieber och fler. Bland alla dessa spår med alla dessa världsstjärnor lyckas dock ändå ingen låt stå ut ens som en ok dansgolvs-hit.
Andra halvan, märkligt nog signerad den nya pseudonymen Jack Back, består istället av ren house. Varför han, när han väl släpper några spår trogna hans DJ-bakgrund, måste göra det under ett nytt namn förstår jag dock inte.
Albumets andra halva må vara en nick åt var han en gång kom ifrån, men tyvärr en riktigt usel sådan, och 7 är ovärdig en av världens största DJs och producenter.
