En ny David Bowie-raritet ur arkivet? Sådana har det kommit många av sedan Bowies död för fyra år sedan, och för stora delar av konsumentkretsen har beskrivningar som ”omistlig” snabbt devalverats i takt med att skåpmat varvats med nya remixer. Men ChangesNowBowie är annorlunda. Snabbt inspelad i början av januari 1997 och sänd som en special i BBC på David Bowies 50-årsdag den 8 januari samma år har ChangesNowBowie länge varit en av David Bowies mest centrala bootlegs. I samband med Record Store Day i år får den officiell release (digitalt i veckan, och fysiskt i juni), och det är verkligen inte en överreklamerad utgåva.
ChangesNowBowie är ljudet av tre synnerligen samspelade musiker tillsammans i studion i en avslappnad repetitionsrunda inför Bowies storslagna 50-årskonsert. Reeves Gabrels hade varit David Bowies gitarrist och högra hand under flera år vid det här laget, både på greatest hits-turnéer och i rock’n’roll-äventyret med Tin Machine. Gail Ann Dorsey var Bowies nya fynd på bas, med närmast ekvilibristiska kvaliteter som aldrig går ut över melodisk följsamhet, och dessutom med en sångröst av sådant omfång och styrka att Bowie senare kunde plocka fram Under Pressure ur garderoben eftersom han i Gail Ann Dorsey hade en sångpartner som matchade Freddie Mercurys partier. Och så Mark Plati som teknisk expert för keyboards och produktion, och med några stråkpålägg i efterhand. Korta inhopp av Zachary Alford för sparsmakade trummor på ett par låtar, och ännu kortare av veteranen Mike Garson på piano. Det är allt.
Nå, ett avslappnat och engagerat födelsedagsbarn också. Enligt Plati satte David Bowie sex av låtarnas sångtagningar inom två timmar, utan att det låter det minsta slarvigt. Bara nyfiket och engagerat, i synnerhet med tanke på hur djupt Bowie unnar sig att gräva i sin låtkatalog. Här finns nämligen absolut ingenting anpassat för publiken, inga kompromisser, inga publikfriare. Det är inte ens en ordentlig förberedelse inför de gästtäta födelsedagskonserten dagen därpå som repetitionerna syftade till, för där framfördes bara tre av de nio spåren här.
Det betyder att det inte finns något här från viktiga album som Diamond Dogs, Young Americans, Station to Station eller Scary Monsters. Inget från Heroes eller Berlintrilogin överhuvudtaget, sånär som på ett udda albumspår från förbisedda Lodger. Inget från Let’s Dance, inget från åttiotalet alls. Inget från hans vid tidpunkten senaste Brian Eno-samarbete 1. Outside eller ens albumet Earthling som skulle till att släppas mindre än en månad senare. Här finns ingen enda hit. Här finns faktiskt inte en enda låt som som släppts som singel*.
Istället är det framför allt udda albumspår som Bowie och bandet fördjupade sig i här, och det är en central faktor till att det inte någon gång låter automatiserat eller pliktskyldigt. Det här är David Bowies högst personliga födelsedagspresent till sig själv.
Från The Man Who Sold The World, släppt 1970, hämtade han två låtar. Dels titelspåret, som Nirvana hade gjort en bejublad akustisk cover av för MTV fyra år tidigare, och som David Bowie sedan dess hade plockat upp igen. Ofta kändes det paradoxalt nog som att han gjorde en Nirvanacover, men här återerövrar han sin egen sång igen, och med stråkar och en smart sitar är det ingen tvekan om vem som är låtens upphovsman. Dels gör han The Supermen. Den hade han under många år avfärdat som en produkt av sin tid, och den fascination för Nietzsche som låg till grund för låten när han skrev den nästan 30 år tidigare hade Bowie sedan årtionden lämnat bakom sig. Men något fanns i låten, och han plockade upp den här igen, om än sjungen med en lika överdriven låtsascockney som i originalet, kanske för att ta udden ur temat.
Å andra sidan letar han upp Quicksand också, som ett av två spår från albumet Hunky Dory från 1971. Här sjöng han om balansgången mellan ljus och mörker i alla de fascinationer den unge Beckenham-bon hade fascinerats av - Aleister Crowleys ockulta sällskap The Hermetic Order of the Golden Dawn, Himmler, Greta Garbo och Churchills ”lögner”. Originalets många överdubbade akusitiska gitarrer repriseras här, och den inneboende oron förstärks av vackra stråkar.
Andy Warhol från samma album kan verka som ett nästan ännu mer udda låtval. Den unge David Bowie skrev den efter att ha sett Warholutställningen på Tate 1971, och när han senare samma år besökte New York och fick chansen att spela upp sången för föremålet för sin beundran blev han avfärdad på ett sätt som måste beskrivas som förödmjukande. Men i januari 1997 var David Bowies relation till Andy Warhol mer intim än någonsin. Warhol var visserligen död sedan tio år, men i Julian Schnabels långfilm om konstnären Basquiat från 1996 satte David Bowie på sig en lättigenkännelig vithårig peruk för att gestalta sin gamla idol och belackare. Ungefär samtidigt plockade han fram den här låten ur gömmorna igen, och här gör han tätt intill originalinspelningens arrangemang med luftiga akustiska gitarrer. Det är bara ett kort avslutande flamencosolo av Reeves Gabrels som stör, men inte värre än att det går att överse med.
Lady Stardust hade han spelat live i samband med att den släpptes på Ziggy Stardustalbumet 1972, men aldrig därefter. En sorts hyllning till Marc Bolan, skildrad som drag queen, och en av David Bowies allra bästa sånger - den förtjänar ett bättre öde. Det ger David Bowie sången här. Han inleder nästan överdrivet avslappnat trallande, men så lyfter han och använder hela registret med tonhöjder som man trodde att han tappat vid det laget. Och även om David Bowie tillåter sig några manér, och leker med dialekter och uttal är ger den gåshud med sin mjuka närhet. Det är skivans höjdpunkt, och den främsta anledningen för även den som inte är fanatiker att skaffa just den här bland alla de retrospektiva Bowie-utgåvor som strömmar ut på marknaden.
Aladdin Sane är en annan sällan spelad låt. Här är den en utsökt duett med Gail Ann Dorsey, och Mike Garson bjuds in för att liksom på studiooriginalet spela ett ett avantgardistiskt jazzsolo på piano.
Velvet Underground-covern White Light/White Heat var en gammal livefavorit från tidigt 1970-tal. David Bowie spelade visserligen in en studioversion av den 1973, men gav bort grunderna till Mick Ronson för hans andra soloalbum och gav aldrig ut den själv. Här får Reeves Gabrels spela sin skränigaste Pixies-gitarr, men arrangemanget bärs upp av Gail Ann Dorseys flyhänta bas och ett engagemang i sångtagningen som visar att David Bowie aldrig tappade sin passion för Velvet Underground.
Repetition är ett uddaspår från Lodger, och dess mest utmärkande drag att det är en av Davids Bowie första och enda låtar med en text som är socialt engagerad, om våld i hemmet. Precis som med The Man Who Sold The World är det också en låt som egentligen fick Bowies egen uppmärksamhet först via ett yngre och argare band som gjorde en cover av den, här det brittiska postpunkbandet Au Pairs.
Även Shopping For Girls, albumets trots stenhård konkurrens mest udda låtval, är en social kommentar. Med utgångspunkt i Reeves Gabrels stöd till sin hustrus journalistiska arbete att undersöka och berätta om barnhandel och barnprostitution i Thailand bär den en av David Bowies mest hårdslående budskap. Med bara drygt fem år på nacken - hämtat den från Tin Machines bespottade andra album - var den skivans enda något så när samtida låt (bandet spelade in Tin Machine-låten I Can’t Read också, men den sändes inte av BBC och finns tyvärr inte med här heller, ens som bonusspår). ”Orättvist bespottade”, kanske vi ska säga när låten så här befriad från Tin Machine-bröderna Sales lite hårdhänta behandling visar upp sina underliggande kvaliteter.
ChangesNowBowie är allt som allt nio snabbt inspelade uddalåtar, inte akustiskt men avskalat, från en 23 år gammal repetition på Manhattan. Helt opretentiöst. Tätt intill när vi i en tid av social distansering som allra mest behöver närhet. En av vårens varmaste och närmaste skivor.
----
*Jo, jag vet, någon av de låtarna finns på singelframsida, men ingen av dem i samband med studioinspelningens album utan isåfall långt senare i liveversioner, som White Light/White Heat. Det förändrar inte poängen.
