Daniel Gilbert - Nowadays Daniel Can't Even Sing


Patrik Forshage 00:18 8 Apr 2013

”En ukrainsk Iggy Pop-kopia”. Så tyckte Daniel Gilbert att hans sångröst lät när Nöjesguiden intervjuade honom för några år sedan, och här tar han tjuren vid hornen och etablerar bristande sångkapacitet redan i albumtiteln, enligt regeln att det är bättre att förekomma. Men han har inte rätt. För det faktum att hans röst inte lever upp till sångpedagogers standard är inte samma sak som att han inte kan sjunga, tvärtom. Liksom till exempel Tom Verlaine, Stephen Malkmus och Daniel Gilberts f d arbetsgivare Håkan Hellström, för att nämna några näraliggande exempel, vet han att göra det bästa av situationen. Och eftersom själ är viktigare än skolning och uttrycksfullhet viktigare än tonsäkerhet ger hans veka men innerliga stämma karaktär och personlighet åt hans musik, och förmedlar en känsla av självutlämnande ärlighet.

Men lika mycket för hans sång närmar man sig gärna Daniel Gilberts andra soloalbum för hans fina rockmusik. Den är avsevärt nedtonad sedan debuten, med tydliga drag av amerikansk 90-talsindie av mindre konfrontativ sort (som ibland Pavement, Sebadoh och Meat Puppets kunde låta) och med blinkningar också längre tillbaka. Buffalo Springfield har inte bara gjort avtryck genom albumtitelns parafras på deras Nowadays Clancy Can’t Even Sing, utan om man så vill även i smidig assimilering av americana i popmusiken. Lägg till detta att nämnda Tom Verlaine kan ha haft inflytande också på Daniel Gilberts förtjusning i att vira in sig i fantasifulla och lite krångligare gitarrfigurer, så ger det en mångbottnad skiva att ägna stora delar av 2013 åt.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!