Daft Punk gör skäl för sitt namn på senaste skivan. Skivan är den mest nonchalanta och föraktfulla produktion som någonsin släppts. Daft Punk leker med oss på Human After All. Skivan låter väldigt blasé. Det ska man inte bli ledsen för. Personligen gillar jag att bli dominerad och lite hunsad. Så för mig är Daft Punks arroganta, nonchalanta grepp naturligtvis bara charmigt. Många kommer missförstå och känna sig förorättade, men tro mig, skivan är briljant.
Paris it-boys Guy Manuel de Homem Christo och Thomas Bangalter har alltid haft en bedövande, bedårande, behaglig egenskap - de har likt Kylie Minogue, Duran Duran, St. Etienne och Embassy en charmerande lättsinnig naivitet som jag tilltalas av. Hela skivan är två franska fingrar till Kierkegaards intellektuella frosserier på Köpenhamns konditorier och en hyllning till en total champagneförnedring på ett glittrande urbant diskotek där natten inte slutar förrän Pierre Cardin-kalsongerna hänger över en sänglampa i Bordeaux.
Med leksakstechno, leksaksrock och leksaksfunk har de räddat mig från ännu en karg postvinter i vårt iskalla rike.
Första videon, Robot Rock, regisserar Daft Punk själva och låten är en lysande lekkamrat med lite delikatesspulver och Stolli-Bollis på ett neonfärgat dansgolv. Den monotona melodislingan som utgör låten är min nya religion. Jag lyssnar på låten och tillber små leksaksgubbar från förra skivans One More Time-video som jag köpt på Internet. Jag är helt allvarlig, vilket inte är roligt alls.
Titelspåret Human After All är en sinnessjuk liten sak. Det är därför jag älskar den. När Daft Punk sedan leker Jesus and Mary Chain i Steam Machine förstår jag att jag hittat en vän för livet. Enda misstaget är The Prime Time of Your Life där vi i fyra minuter får lyssna på en robot som har lite ont i magen och kräks.
Daft Punk är den totala motsatsen till strejkvaktsromantiken i Manchester. Och det är ingen slump att de släpper sin nya skiva samtidigt som New Order. Båda släppen är synkroniserade och väl översedda av europaparlamentariker i Bryssel. Alternativet vore totalt kaos - en total ogripbar eufori med pastellsvampar och Parisballonger ena dagen, bara för att slå över i massjälvmord på en hed i Islington dagen efter. Det går ju inte. Det finns lagar för sånt. Nu infinner sig balans.
Daft Punk är yta, men gör inte misstaget att förväxla yta med avsaknad av kvalité. Daft Punk har aldrig varit mer än en vacker fransk accessoar bland söt Cristal och stroboskop, men som sådan, helt avgörande. Skivan släpps den 21 mars.Skivbolag:
Artist:
