Crave

Allting på [I]Crave[/I] handlar om kärlek, men inte lycklig kärlek och inte heller olycklig kärlek, utan om de där dagarna då man inte riktigt vet hur det ska gå. Marc Dorsey undrar om hon kommer att lämna honom, om hon kan acceptera att han har varit otrogen, eller om hon inte borde lämna sin taskiga kille, för hon kommer ju att få det mycket bättre om hon hänger med Marc. Själv upptäckte jag Marc Dorsey när jag hörde [I]If You Really Wanna Know[/I] på en klubb. Jag tyckte väl att låten var sådär, men rösten var något speciellt. Jag blev förvånad när jag fick veta att låten var helt ny, för Marcs sätt att sjunga låter mer som soul från början av 90-talet. Den enda soulsångare jag kan komma på som låter likadant i dag är Joe Thomas (vars förra album [I]All That I Am,[/I] från 1997, är något som alla Rodney Jerkins-komplettister bör lägga vantarna på innan det blir för dyrt). [I]Crave[/I] är Marcs debutalbum, tidigare har han bara dykt upp sporadiskt på diverse soundtracks och som låtförfattare åt andra. Han har dock sjungit ända sedan han var en liten grabb. Hans storebror brukade släpa med honom på Washingtons gator, där han fick sjunga för tjejerna som gick förbi, vilket var storebrollans sätt att fånga brudar. Senare fick han sin vokala skolning genom reklamfilmer, han har gjort jinglar för bland andra Kentucky Fried Chicken, Coca-Cola (med Faith Evans!) och Captain Morgan's rom. Det är svårt att föreställa sig att en vit popsångare skulle ha kvar någon trovärdighet med samma bakgrund, men när det handlar om soulmusik är det lyckligtvis viktigare hur man sjunger än var man kommer från. För Marc sjunger väldigt bra. Det hörs inte minst i balladerna, som är skivans allra största behållning. I den vemodiga [I]Tell Your Man (He's Gotta Go)[/I] låter det verkligen som om Marc står under hennes balkong och vädjar. Titelspåret påminner om någon av Luther Vandross svulstigaste ballader och hade förmodligen låtit väldigt platt utan Marcs starka, men charmigt trevande sång. Allra bäst låter rösten när han får sjunga sin favoritlåt, Stevie Wonders [I]All I Do,[/I] en låt som är svår att misslyckas med, men som Marc både förnyar och förfinar. Vi får en till cover, Roger Troutmans [I]As We Lay,[/I] som ironiskt nog låter ännu mer som Stevie, och förgylls av en ljuvlig Hammond. I [I]All The Way[/I] skapar han, med hjälp av producenterna Timmy Allen och Larry Campbell, exakt samma kombination av rå funk och sammetslen sensualism som på senaste K-Ci & Jojo-albumet, så om du känner att [I]It's Real[/I] spelats sönder hemma hos dig, så är [I]Crave[/I] den perfekta fortsättningen.