Courtney Marie Andrews — Old Flowers

Patrik Forshage 00:00 28 Jul 2020

”I did not lie when writing these songs”, har Courtney Marie Andrews sagt om skivan, och det hörs. Att Old Flowers är hennes mycket allvarsamma sätt att bearbeta att ett långt förhållande ändats präglar i högsta grad både stämningar och texter, som hanterar sorg genom bitterljuva minnen, försök till rationaliseringar och uppgivna men inte ironiska lyckönskningar till exet. 

Den sparsmakade instrumenteringen bidrar till att förmedla allvaret i hennes lågmälda och vemodiga sånger. I If I Told hörs de tystlåtna akustiska gitarrerna knappt alls, medan Together or Alone bygger på ett ensamt spartanskt piano, eftersom allt annat vore överarbetningar och eftersom hennes vemodiga berättelse om att bli lämnad inte behöver något mer än det. 

Inte heller hennes röst behöver mer än en sådan enkel och avskalad botten. Tvärtom bidrar det till att ge utrymme för Courtney Marie Andrews omfång och dynamik. Hon har en häpnadsväckande förmåga att sjunga det med en intensiv och subtil närvaro där det aldrig någonsin låter som att hon behöver ta i. Det gör att hennes röst griper tag med en värme vars motsvarighet faktiskt inte hörts sedan självaste Emmylou. 

För Courtney Marie Andrews var Old Flowers en nödvändig skiva att skriva och sjunga. Styrkan i hennes sånger och ännu mer i hennes röst skapar samma angelägenhetsgrad för lyssnaren 

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Timecop1983 - Faded Touch

Timecop1983 har, som en av genrens mer meriterade leverantörer av lågmäld synthwave, en förmåga att skapa drömlika landskap likt få inom denna musikstil, samtidigt är dessa cinematiska ljudmiljöer abstrakt och blir lätt ganska bakgrundssvalkpigt likriktade. Därför är hans samarbeten med starka sångare väldigt tacksamma, vilket också gjorde den föregående plattan Night Drive från 2018 karriärens bästa.

Evanescence - The Bitter Truth

För ett band som grundades redan 1995 och först nu släpper album nummer fyra med originalmaterial, är det imponerande hur Amy Lee & co. lyckas behålla mycket av sin kärna från 2003 års debut Fallen. Samtidigt är de flesta daterade nu metal-ingredienserna, tack och lov, bortfiltrerade. Detta sätter en mer organisk amerikaniserad rockton snarare än metal, vilket gör denna giv definitivt mer njutningsbar rent audiovisuellt.