The Coral

Patrik Forshage 22:46 3 Sep 2002
Tro det eller ej, men även i England finns nya band som struntar i att djupstudera rådande trender och listor för att hitta sin stil och komma på NME:s omslag. De sex unga männen i Coral skiter fullständigt i Nick Drake, Travis, Radiohead och Oasis, och bygger musik på helt andra grundpelare. Lee Southall och James Skelleys sjunger helt wacko, men med mycket kraft. De har grävt i hemstadens historia, och inte bara hittat sin producent Ian Broudie utan också gamla reliker som Echo & The Bunnymen och Teardrop Explodes. Men The Coral stannar inte där. De leker friskt med ekande ökengitarrer, Doors-orglar, konstiga baktakter och taktbyten, och verkar ha en osund fixering vid ryska cirkusorkestrar. Captain Beefhearts ande svävar över bandet, och Simon Diamond är precis så Syd Barrettsk som titeln antyder. Den röran hade kunnat bli helt olyssningsbar. Men The Coral har dessutom självklara poplåtar och en kritvit soulsjäl någonstans i närheten av The Young Rascals, och då blir helheten istället den roligaste pop som hörts på mycket länge. Men bara i en psykedelisk värld där människor har sköldpaddsskal på ryggen blir [I]Dreaming of You[/I] och [I]Waiting for the Heartaches[/I] så massiva radiohits som de är värda att bli. [I]Skivan släpps den 16 september.[/I]
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Sarah Mary Chadwick - Please Daddy

Please Daddy är uppföljaren till the Queen Who Stole the Sky som Sarah Mary Chadwick släppte för nio månader sedan. Det allra första spåret heter When Will Death Come och i den allra första versen medger Chadwick att ingenting har blivit bättre sedan vi sist hördes.

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se

2016 startade Matilda Sjöström från Steget ett simultant soloprojekt. Under namnet Det brinnersläpper hon vad hon själv kallar gråtdisco, ett fri genre som uppmuntrar till fuldans. Bara öppna ögon kan se är det andra albumsläppet under namnet. 

ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.