Jag har alltid tänkt mig Cocorosie som en konsthögskolecover på det som varit bra med all mustig och hafsig popmusik som kommit de senaste åren. Jag har tänkt på alla indiemänniskor som sett musikens framtid i lummig improvisationsmusik, gjord av vackra franska skogsrån i löst sittande klänningar, och inte orkat lyssna mig igenom hela [I]Maison Du Reve[/I], debutalbumet från förra året. Det är inte Cocorosies fel. Cocorosie är två systrar som gör krock- skadad och enkel popmusik av saker som låter väldigt gamla. Nu är det modernt att göra så. Vi journalister dreglar över en scen som en idiot har döpt till "freaky folk", där långhåriga flickor och pojkar ska göra lite som de vill med instrumenten, men alltid vara hippies. Det är klart det blir lite extra dregel när det handlar om två Sirener som gör vinglande musik i en lägenhet i Paris. Allt ska helt enkelt kännas ursprungligt, konstnärligt och intuitivt, medan det i Cocorosies och [I]Noah's Ark[/I]s fall egentligen handlar om något väldigt storslaget och uttänkt, nerbäddat i en lagom knastrig och skev ljudbild. Det är på gränsen ibland, och långt över den när Devendra Banhart kommer in och pratar utrikiska i [I]Brazilian Sun[/I], men så rimmar ena syster Cocorosie "i dreamt one thousand basketball courts" med "nothing holier than sports" och ber till Walt Disney och Mike Tyson över en utstuderat vinglande speldosa, och man vill lyssna vidare. Tänk på att det alltid kommer att vara några jävla katter som jamar i bakgrunden, men bara man väntar så blir ungefär varannan låt till en fin visa. Tänk att du sitter på en efterfest och lyssnar på några bra musiker som är för fulla för att spela. Du väntar ut de generande delarna för att få höra melodin där rösterna smälter ihop. Någon står mitt på golvet och är utlevande med sitt långa hår, men vid det här laget blir det bara en rolig detalj, nästan en krydda. Jag förstår om allt det här låter otrevligt på pappret, men du kan faktiskt ha användning för den här skivan.Skivbolag:
Artist:
