The Cinematic Orchestra

20:05 5 Nov 2000
Jason Swinscoe sitter i London och editerar improviserad jazz på sin dator. Han har förmågan att få alla sina produktioner, även om det handlar om andra artisters kompositioner, att låta som The Cinematic Orchestra och inget annat. Därför känns hans remix-samling mest som ett nytt Cinematic Orchestra-album. Faze Action, Les Gammas och DJ Krust har alla låtit sig spelas live av Jasons gäng och sedan blivit redigerade till långsamt flytande modaljazz. Alla sju spåren låter likadant, som gammal filmmusik på konstiga droger, och allt låter suveränt. Det måste varit den här sortens "head-music" som James Lavelle letade efter med sin Mo' Wax-etikett när det begav sig. Tyska Jazzanova å sin sida har skrapat ihop hela tjugo remixer till sin samling. Men så är de också sex personer som kan dela på arbetet. Likt The Cinematic Orchestra hittar man många av Jazzanovas förebilder inom sextiotalets modala jazz. Men tyskarna är också nere med bossan och samban och inriktar sig till skillnad från Jason Swinscoe helt på dansgolvet. Mellan 4 Heros inledande [I]We Who Are Not As Others[/I] och MJ Coles avslutande [I]Sincere[/I] återfinns artister som Incognito, United Future Organisation och svenska Koop och det blir tydligt att få remixare har varit lika efterfrågade som Jazzanova de senaste åren. Som allra bäst blir det när Jazzanova i Marschmellows [I]Soulpower[/I] får synkopera åttiotals-boogien i stället för att mangla sina sedvanliga latinjazz-rytmer, men i sin helhet visar det här albumet upp tjugo exempel på de senaste tre årens tveklöst bästa dansgolvsjazz.
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast