Det går lång tid mellan skivorna från Tom Waits och Rickie Lee Jones gamla LA-polare - sju år har passerat sedan hans förra skiva - och ändå känns varje nytt album fyllt med till hälften tramsigt nonsens och utfyllnad. Det är synd, för när Chuck E Weiss samlar sig till kaxig Surfin' Bird-rockabilly eller mäktig vintage-rhythm’n'blues som i Exile on Main Street Blues är han en lite mer lättillgänglig version av just Waits, som också är en av skivans exekutiva producenter (den andra är Johnny Depp). Men med nästan vartannat spår reducerat till klichéblues som skämmer gamla tillskyndare som Lightnin' Hopkins, eller ännu värre låtsasrap i That Knucklehead Stuff och värst ickeskojigt skoj i Shushie och Willy’s in the Pee Pee House bleknar även de finare stunderna.
