”From where I stand everything is glorious”. Med de orden avslutas inledande Overture och albumet Paranoïa, angels, true love – Christine and the Queens allra senaste fullängdare – börjar. Den franska artisten har under många år gjort sig känd för sin uttrycksfulla, elektroniska pop där kön, sexualitet och identitet ifrågasätts med intentionen att få sin publik att tänka och känna. Och den intentionen finns kvar även här.
Soundet på albumet rör sig i ett elektroniskt och organiskt landskap vilket gör helheten levande och upplyftande. Det 20 spår långa albumet är indelat i tre delar och gästas dessutom av artisten 070 Shake och ingen mindre än självaste Madonna.
Tidigt in kommer Tears can be so soft, en r’n’b-doftande, lågmäld singel med ett tungt trumbeat, men det är de ännu mer lågmälda spåren som sticker ut, bland andra vackra A day in the water och Flowery days.
Christine and the Queens är en stor sångare som framför melodier som är vackert skrivna och skräddarsydda efter den egna rösten. Han, som nyligen bytt pronomen, är en oursäktlig visionär och berättare som med all rätt tar sin plats på den kommersiella musikscenen. Paranoïa, angels, true love som helhet är ett experimentellt album, men det är ett album som kräver sin tid och 20 låtar blir en aning övermäktigt. Flera av spåren hade kunnat plockats bort och lämnats till en uppföljare, eller har jag kanske bara rentav lyssnat vid fel tillfälle?
Christine and the Queens är en stor artist som vågar utmana sitt eget skapande och överraska sina lyssnare. Har man sett artisten framträda vet man dessutom att han kan beröra genom sin dans. Men kanske bör man befinna sig i ett visst känslomässigt tillstånd för att vara extra mottaglig för en samling så stor som Paranoïa, angels, true love?
