Med klassiska nittiotalsrefränger som låter som om George Michael skulle skrivit musik till Baywatch på en mörk LSD-tripp får Charlie XCX det att verka enkelt att göra pop. De vispande trummorna följs åt av envisa monotona basgångar och effektmattorna ligger under hennes röst på ett sånt sätt att vilken annan låtskrivare skulle börja svettas i panik av tanken av att skriva något som låter så naturligt. Det är en urkraft som reser sig ur Charlie XCX:s extremt smarta och dansanta men också desperat sorgliga texter. Allt fogas samman av att hon lyckas sjunga på ett avhugget sätt fast med pondus.
Det är märkligt med musik som både lyckas låta tidlös och tidstypisk samtidigt. Men monotonin följer i Charlie XCX:s fotspår. Där man kunde gjort ett album på sex riktigt bra låtar så får man istället ett album på fjorton spår där vissa av spåren känns mer pliktskyldiga än intressanta.
(Recensionen har tidigare varit publicerad i samband med internationell release)
Skivbolag:
Artist:
