Som jag har älskat dig Mr Green. I OutKasts Git Up, Get Out, i Goodie Mobs Cell Therapy utgjorde ditt raspiga söderngnäll den känslosamt vibrerade nerven som aldrig brast. Jag älskade det. Följde dig på din ensamväg, genom collabs, kollektiv och egna skivsläpp. Var upp över öronen förtjust i hur du blandade släpig funk med rap, hur du själfullt och nasalt sjöng ut ditt hjärtas innehåll.
Jag stod ut när Gnarls Barkley blev till hysteri. Jag försvarade dig när folk tröttnade. Påminde dem om Cee-Lo Green… Is the Soul Machine. Terroriserade dem med gammal rap och den gnistrande All Day Love Affair som fortfarande är världens bästa kärlekslåt. Jag gjorde allt för dig. Kanske var du sannerligen the great pretender. För när jag läser att The Lady Killer är ditt livs skiva slocknar den lilla lågan som fanns kvar i mitt hjärta.
Jag avskyr The Lady Killer, Cee Lo. Jag avskyr vad du har gjort med din talang, hur du fogligt anpassat dig. Efter att introt, som lätt misstas för bakgrundsmusik i The Sims, bryter ut i en ljudmässig parodi på en sämre Tarantinofilm förstår jag. Det är slut. Jag tänker inte ta de platta popljud du glättigt sjunger över nuförtiden. Inte en sekund till av detta tarvliga hopkok av discoschlagers, sista dansen, Happy Days och marschmusik. Inte en stavelse till av menlösa textrader om kärlek och ingenting alls. Du tog den enda bra låten på skivan, Jackie Wilson-inspirerade Fuck You!, och töntifierade den till Forget You.
Jag har inga fler ursäkter, inga fler bortförklaringar. Jag tänker inte låtsas längre. Du och jag slutar här, Cee Lo. Forget you.
Skivbolag:
Artist:
