Camila Cabello - Romance

Sophie Winberg 00:00 14 Dec 2019

Jag vet inte om det är artistisk fåfänga eller bolags-chefers tvång som tvingar singel-artister som Camila Cabello att släppa hela plattor. Men jag vet att det är helt onödigt. Vi kräver det inte av dem, de är inte bra på det, och deras framgångar hör hemma på singel-listorna ändå. 

Att höra så här många mediokra, massproducerade poplåtar i rad gör det extra plastigt. Det skiner tydligt igenom hur pop-plattor som denna handlar om Big business, och inte sällan är fabricerade av enormt många människor vilket i sin tur ofta genererar ett oerhört slätstruket resultat. När man i mixen fått kämpa hårt för att få till ett någorlunda enhetligt sound av hundra olika kockar försvinner lätt alla kreatörernas egenheter. 

Den här plattan är inget undantag. Den faller plums ner i för-många-kockar-fällan. Låt mig bifoga receptet till just denna soppa, i form av ett cirkel-diagram med ett urval av de spretiga huvud-kreatörerna bakom just detta album. 

 

Den Charli XCX-författade duetten Señorita (med nuvarande pojkvännen Shawn Mendes) får väl räknas som någon slags höjdpunkt på detta Camila Cabellos andra släpp, men den räcker inte för att bära den hela mediokra platta den har i släptåg.  

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast