Du vet hur det kan vara. På en fest hamnar du i ett samtal med någon du inte känner sedan tidigare, och som verkar smart och kul och är snabb i repliken. Men snabbt märker du att den du talar med håller distans. Ett ironiskt leende fladdrar hela tiden i hans mungipa, och du känner dig lite dum – varför tycker han att han är så mycket coolare än du?
Du försöker utmana honom genom att vara lika ironisk, men det biter inte utan får dig bara att framstå som ännu mer nördig. Så fort du kan smiter du, men det är för sent; din feststämning har mattats tillsammans med ditt självförtroende. Resten av kvällen ser du till att inte komma i närheten av honom, och du går hem ganska tidigt.
Precis så smart och coolt överlägset ironiska är Caesars Palace. Deras rock och pop är party rakt igenom, men det är svårt att skaka av sig känslan av att inte vara bjuden. På Love for the Streets öser bandet på som vanligt, och den som skaffat Caesars Palaces tidigare plattor eller Teddybears Sthlms senaste kommer att känna igen sig. Här finns uppmaningar till riot i Burn the City Down, jubelrop över den egna galenskapen i Freak Flag, bubbelgumpop som Candy Cane och slackeranthems som Gyllene Tider-hyllningen (nä, det var nog inte meningen) Do-Nothing.
Men hur snabba, kaxiga och välskrivna låtarna än är går det inte att skaka av sig känslan att Jocke Åhlund och César Vidal ler i mjugg åt var och en som pogar eller sjunger med, precis som med förra årets Punkrocker/Hiphopper
.
