Broder Daniel är tillbaka och allt är sig likt - frontmannen, textförfattaren och sångaren Henrik Berggrens hjärta är lika trasigt som en krossad skorpa, hans självömkan är lika blödande som badrumsscenen i [I]Scarface[/I] och de fem killarna på omslaget är enligt Henrik lika lite att leka med som ett gäng dopade och utsvultna pitbullterrier som vill slå en på käften. Berggren sjunger varje textrad åtminstone två gånger, har samma sköna, nästan finskt kassa engelska och älskar lika mycket som alltid interjektionerna [I]oooh![/I], [I]yeah![/I] och [I]aaah![/I]. Trygghet.
Skillnaderna från förra skivan [I]Broder Daniel[/I] är att ljudbilden är något fetare: fler pålägg, körerna låter mer Beach Boys (även om bröderna Wilson kanske inte skulle skriva under på det), sången är lite lägre mixad och bandet har differentierat låtarna lite mer. Således är [I]Broder Daniel Forever[/I] mer svårtillgänglig än de tidigare skivorna; det är först efter tio-femton genomlyssningar som den blir riktigt rätt. Å andra sidan kommer den förmodligen just därför att hålla längre.
Henrik Berggren är 23 eller 24 år (ungefär lika gammal som jag) och borde egentligen vara för gammal för att hålla på och larva med sina tonårsmanér. Låtarna handlar om att den enda flickan han vill ha i hela världen inte vill ha honom, att han kommer att dö snart, att lycka är förkastligt och att man ska ge fan i att försöka hajja vad han handlar om. Jag tycker egentligen inte om att jag tycker om det - om nu inte Berggren växer ifrån självupptagenheten borde jag göra det. Men så är det ju inte - det är bara rock'n'roll och jag älskar det så mycket att repeat-knappen blivit blanksliten, hur konstigt det än låter. Det finns fan inga smällar som känns så sköna som Broder Daniels.
Skivbolag:
Artist:
