Det finns något oerhört uppfriskande (och för en 15 personer stor grupp, kanske ofrånkomligt) med den kompositionella hänsynslöshet som Brockhampton demonstrerar. På sylvassa Junky följs en vers om att vara gay och rappa upp med en vers om drogmissbruk, en om att vägra uppfylla någon annans förväntningar och en sista om kvinnohat och sexism. Ett sorts kollektivt, samtidigt splittrat vrål över de för dem mest angelägna av världens orättvisor. Det är inte utan anledning som det självtitulerade pojkbandet kallats för rappens senaste revolutionärer.
Soundmässigt känns det mesta igen från den lika häftiga föregångaren. Dynamiskt, smakfullt och modernt, med en avspänd men likväl respektfull nickning mot det västkustarv de så förtjänstfullt förvaltar.
