Det Stones' 90-tal framför allt har präglats av har varit att MickJagger inte längre försöker vara den hippaste killen i stan. De desperataförsöken att låta "modern", som väl i och för sig drabbade hans egnasoloalbum på 80-talet hårdast, har ersatts av en mer avslappnad inställningtill bandets position - och till betydligt öppnare dörrar mot dess rötter icountry, soul, reggae och gospel.Det är därför det låter så bra om Stones nu för tiden - om man med "bra"menar att det låter rätt likt de lugnare delarna av Sticky Fingers och Exile on Main Street. Det gör det i exempelvis Always Suffering, som tarvid ungefär där Wild Horses slutade.
Och det finns mycket sådant här:lättsmält, lugnt boogie-gung, med stora körer och arrangemang enligt TheRolling Stones Rule Book. Det finns ett par tröttkörda varianter också, menpå det hela taget mår Stones och de trognaste fansen ungefär lika bra. Ochför alla andra rullar världen på ungefär som förut.Roligaste detaljen: att de låtar som Keith Richards sjunger går sålångsamt, så långsamt, för att han ska kunna hinna artikulera sinaviskningar i takt till musiken. Och ändå är det klar sluddervarning.
Skivbolag:
Artist:
