Låt oss en gång för alla utreda vari själva essensen av Bob Moulds geni egentligen ligger.
Står det att finna i hans samhällsengagemang, här alltmer stridslystet i renodlade protestsånger som American Crisis och inledande och självförklarande Heart on My Sleeve på akustisk gitarr (!) medan klimatförändringar, skogsbränder, pandemi och hänsynslösa självprofiterande ledare får samtiden att falla samman? Nja. Få är lika explicita och distinkta som Bob Mould, men det räcker inte för att ens börja förklara hans storhet.
Inte heller är det förmågan att larma punk högre och tightare än de flesta - pröva bara Next Generation här - eller ens att kunna bygga ihop det med de mest trallvänliga popmelodierna (jag menar, just det klarar ju till och med Green Day). Att han är en fantastisk sångare, med nyanseringar och genuin desperation i rösten mitt i allt oväsen är ytterligare en styrka, men inte förklaringen.
Essensen i hans geni ligger inte ens i Bob Moulds kombination av alla de fyra kvaliteterna, utan i hur de kompletteras av två ytterligare faktorer. Den ena är sättet han växlar från de där arga samhällsbetraktelserna till djupt personliga bekännelser. Det var det som gjorde hans två första soloalbum så omedelbart och fortsatt drabbande , och här finns samma känsla i When You Left. Det andra är den motgroove som han i lagoma doser adderar som tredje element till kombinationen punkmangel och smarta melodier. Det var den hemliga ingrediensen i sena Hüsker Dü, det var det som Kurt Cobain lånade för att klä sin egen musik i, och det är det som gör Forecast of Rain och Everything to You så hänförande suggestiva.
Där, mina vänner, ligger hemligheten bakom Bob Moulds geni. Må det blomstra för evigt.
