Efter de senaste årens album tvingas man konstatera att den lyrik och hantering av en muntlig berättartradition som låg till grund för Bob Dylans Nobelpris verkar tillhöra historien. Det album med julsånger som vi till att börja med betraktade som ett lite excentriskt (för att inte säga kufiskt) avbrott från Det Stora Skapandet har följts av inte en utan två skivor med inte särskilt omvälvande Frank Sinatra-tolkningar, och så nu en tredje utgåva konventionella tolkningar av amerikanska standards, den här gången i mastodontformat med 30 sånger över tre skivor. Det är med andra ord dags att bedöma Bob Dylan inte som Den Stora Konstnären utan som en konservativ underhållningsartist vilken som helst, men med större budget och större friutrymme i relation till exekutiva affärsansvariga än de flesta.
Han har råd att putsa upp sin turnéorkester så att glansen i deras orkesteruniformer och framföranden är bländande, och han har råd att säkra arrangemang på Nelson Riddle- eller Axel Stordahl-nivå, vilket man inte kan påstå om hans närmsta genrekonkurrenter Rod Stewart och Robbie Williams. Det innebär krispiga och luftiga arrangemang, där solister - oftast gitarr istället för originalarrangemangens piano - får utrymme att vara subtila och där balansen mot den bakomliggande stilla ensemblen är perfekt. I en sådan kontext är det lätt att förstå att Bob Dylan dras med i stundens ingivelse och girigt sjunger sig igenom den kompletta Stora Amerikanska Sångboken innan han släpper iväg musikerna.
Att resultatet ges ut på skiva har dock mest att göra med Bob Dylans oberörbara status, och jag gissar att en och annan skivbolagsboss håller god min men får lov att använda bettskena för att hantera nattligt tandgnisslande. För i skarp kontrast mot de delikata orkesterarrangemangen står nämligen de vokala karaokeinslagen. Det var definitivt inte för sin röst som Bob Dylan fick det där Nobelpriset, och om den har skorrat som sand och lim förr har den fullständigt klibbat ihop här. Hans sätt att ostadigt slira fram i sångerna har en tonsäkerhet som bara en mamma kan älska, och kanske ett par miljoner blint lojala dylaniter som tolkar in personliga och avvägda ambitioner i kraxandet.
Man hade kunnat önska sig att han åtminstone snutit sig innan han oengagerat och täppt-i-näsan tog sig igenom Sentimental Journey, och tyvärr är ostadigheten i inledande I Guess I Have to Change My Plan norm för hans insatser. Ännu värre är This Nearly Was Mine och Stardust, som verkligen skär i öronen.
As Time Goes By och These Foolish Things är snygga men inte särskilt välbehövliga intill alla andra tolkningar, medan Stormy Weather är så delikat arrangerad av bristerna hos vokalisten faktiskt knappt noteras.
Men även om det går att hitta några sådana enstaka förlåtliga stunder är Triplicate nästan 100 ganska olidliga minuter att utstå, och det är Bob Dylans fel helt och hållet.
”Sjung det bättre själv då”, hörs några av de mest lojala dylaniterna protestera, och om herr Zimmerman bara har vänligheten att släppa albumet i en instrumental version lovar jag inte bara att lyssna ofta och sätta ett betydligt högre betyg på den. Jag skulle till och med kunna övertalas att faktiskt sjunga det bättre själv. Det vill inte säga lite.
