”Tiger tiger, burning bright / I pray the Lord my soul to keep / In the forest of the night / Cuddle him over and let him sleep.” Så går sista versen i Roll on John, det mäktiga avslutningsspåret på Bob Dylans nya skiva, en lång sorgesång över John Lennon. Men låten kan också tolkas som att Dylan sjunger om sig själv och förbereder sig för den sista resan. Tempest utkommer 50 år efter den legendariske låtskrivarens första album. Han är nu 71 år gammal, men likt filmregissörer som Woody Allen (76) eller dirigenter som Herbert Blomstedt (85) tuffar han bara på med skärpan och skaparglädjen intakt. Han är musiker och låtskrivare, vad annat kan han göra än att uppträda och skriva låtar?
Den sene Dylans musik börjar mer och mer påminna om hiphop. Hans sångröst är numera så kraftigt begränsad att det knappt är några melodier att tala om, och hans band spelar en repetitiv, fåackordig groove som han lutar sina rim mot – men text och musik möts väldigt sällan. Till exempel är Long and Wasted Years en stark skildring av det bittra ögonblick då ett par ömsesidigt inser att de inte älskar varandra längre, men musiken tar ingen notis om detta och är ljust harmonisk. Detta är dock inget negativt, utan skapar en intressant kontrast. Och får en att lyssna mer noggrant på texterna.
I Scarlet Town sjunger berättarjaget om en moraliskt förfallen plats som han beskriver som staden han föddes i, och titelspåret är en 13 minuter lång skildring av Titanics undergång. Det är frestande att tolka båda dessa bilder som metaforer för USA, Dylans hem och 1900-talets mest framgångsrika projekt som på senare tid har stött på om inte isberg så åtminstone problem. Av alla de människor som passerar revy i Dylans inspirerade berättelse – inte helt olikt Desolation Row – är det bara sjömannen i masten som dyker upp mer än en gång. “The watchman, he lay dreaming / the damage had begun / He dreamed that Titanic was sinking and he tried to tell someone” – är det sig själv Dylan sjunger om även här? Den drömmande sanningssägaren som varken tillhör de rika eller de fattiga passagerarna, utan som är anställd på skeppet.
Och hans kapten, om man ska fortsätta liknelsen, är ingen mindre än Gud. I en annan låt på skivan sjunger Dylan ”I’ve sworn to uphold the laws of God / You can put me in front of a firing squad”. Ända sedan det sena 1970-talets kristna uppvaknande har Gud haft ett finger med i spelet i Bob Dylans låtar. Kanske är det tron som gör att Dylan vågar vara allvarlig och anspråksfull och samtidigt lugnt distanserad i sina betraktelser. Men någon präktig fromhet är det inte tal om – romantik, libido och ond bråd död har alla en roll på Tempest. Och Soon After Midnight är den vackraste kärleksballad Bob Dylan gjort sedan 1997 års Make You Feel My Love.
Gubbrockens kung förnekar sig inte. Han har inte blivit stel. Han har inte blivit dum. Han har inte blivit blind för livets alla grymheter, skönheter och mysterier. Den kraft som finns i Bob Dylan har helt enkelt få motsvarigheter i popmusikens historia, och det är en ynnest att få höra ännu en samling nyskrivna sånger av honom. Jag hoppas bara att han orkar skriva en uppföljare till sin memoarbok Chronicles, vol 1 någon gång.
