Man vet att det inte rör sig om någon hoppfull ung stjärna eller någon tillfällig trend när skivbolaget styvnackat vägrar låta förhandsexet lämna deras konferensrum - inte minsta chans till läcka får riskeras. Alla de diskussionsforum som just nu sjuder av Dylanspekulationer och analysförsök ger bilden av att en ny Dylan är större än en ny [I]Star Wars[/I]-del, och ett pressmaterial framför allt bestående av Columbias VD:s uttalanden om Bob Dylan, snarare än någon copywriters, slår slutgiltigt fast att en ny en timme ny Bob Dylan-musik inte är ett skivsläpp utan en kulturnyhet av större dignitet än Nobelprisutnämningar, och uttolkarnas analyser och diskussioner tar aldrig slut.
[I]Love and theft[/I] ligger fem år tillbaka i tiden, och [I]Time out of mind[/I] ytterligare tre år, men Bob Dylan kastar sig inte gärna i okända vatten, och det är i skenet av dessa skivor som [I]The Modern Times[/I] bör betraktas. Såväl texter som melodier och arrangemang är så basala att de tigger efter utsvävningar, men bandet är ett gäng proffs som aldrig skulle få för sig att försöka stjäla Bob Dylans strålkastarljus, de är enbart ute efter att leverera hantverket. Donnie Herrons strängdetaljer är delikata, men hederspriset tillfaller bluesmannen Denny Freeman och hans gitarristkollega Stu Kimball. Utan åthävor behärskar de rock'n'roll-solon, stillsam halvakustisk jazzgitarr och skitig Chicago-blues, och ger Dylan utrymme att smyga in mer eller mindre avsiktligt underhållande detaljer, som en obegriplig namedropping av Alicia Keys eller det faktum att [I]Thunder on the mountains[/I] låter så mycket [I]Min häst har blivit sjuk[/I] att Ola Magnells rodnad sitter kvar en vecka.
Hälften av skivan liknar föregångarens historieexkursioner, där Bob Dylan tar sig av traditionell rock'n'roll, rockabilly och framför allt mer eller mindre jazzig blues med alla genres klichéer intakta ("we can have a whoppin' good time"). Han sjunger dem med den åldrade charmörens skrovliga elegans, och även om han i stunder låter som en salongsberusad Shane MacGowan övertygar Bob Dylan i rollen som nostalgisk 30-talsromantiker.
Bob Dylan har ägnat ovanligt lång tid åt inspelningen av sången, men det betyder bara delvis att han sjunger (eller till och med croonar) mer skolat än vanligt. Tvärtom lägger han sig ofta till med en röst som låter minst lika belevad och ärrad som Johnny Cashs precis i slutet. [I]Nettie Moore[/I], där det åldrade berättarjaget Lost John hånas av unga kvinnor ("look out daddy, don't you tear your pants/You can get wrecked in this dance"), är bara ett av många tillfällen för Dylan att ta fram gammelmansrösten. Men när han som här förenar museal tradition och tidlöst organisk rock blir det så mycket mer än bara ett museibesök, och låten hade kunnat vara en av skivans centralpunkter. Vore det inte för [I]Ain't talkin'[/I] och [I]Working man's blues #2[/I].
44 år in i skivkarriären förmår fortfarande Bob Dylan skriva enstaka låtar lika starka som hans mest uttjatade klassiker. [I]Working man's blues #2[/I] är en fortsättning på Merle Haggards blues med samma namn, och kanske en blinkning åt Sleepy John Estes dessutom, och är precis vad titeln beskriver. Bandet letar sig ner i källaren precis som för snart 40 år sen och hittar den kvarglömda formulan för organiskt samspel fyllt av tillit. Det är så långt från en omedelbar hit man kan komma, men det är klassisk och evig Dylan, och det är fan så mycket sannare poesi än andra musikmiljonärers hjälteskildringar av proletariatet. Om vakna partiledare citerar textrader som "The buying power of the proletariat's gone down/./It's a new path that we trod/They say low wages are a reality/if we want to compete abroad" lyckas väcka slumrande 40-talisters samvete kan Bob Dylan till och med bli aktuell i den svenska valrörelsen.
[I]Ain't talkin'[/I] är en gammaltestamentlig avgrundshistoria framviskad på ett sätt som skulle göra Nick Cave avundsjuk. Medan Dylan-filatelisterna grälar om huruvida den handlar om en desillusionerad Irak-soldats sturska självbedrägeri. ("I'm trying to love my neighbor and do good unto others, but oh, mother, things ain't going well/./If I catch my opponents ever sleeping/I'll just slaughter them where they lie") nöjer vi andra oss med gåshuden som uppstår när hotfullheten i den försiktiga akustiska bakgrundens suggestiva monotoni förstärks av stråkar.
[I]Modern times[/I] har signalerat dystopi ända sedan Chaplin, och Dylans modernitet är snäppet mörkare. Det är ingen vacker värld, men det råkar vara så den ser ut.Skivbolag:
Artist:
