På The Fool lyckas svenska Drain Gang-rapparen Bladee med konststycket att låta både datorlikt avtrubbad och känslofull på samma gång. Hela albumet känns som en drogeldad feberdröm från 2004 – på gott och ont.
Bladees musik studsar vilt runt på cloud rap-electropopskalan. Hans senaste skiva är fylld med blinkningar till 00-tal, trance och fulsnygg tuggumipop. Samtidigt är den insvept i en inåtvänd sovrumsestetik. Bladee flyter över musiken i den karaktäristiskt reverbsmetade och autotunade slörap som Sad Boys-gänget gjorde till en kulturell superkraft i början på förra decenniet.
Produktionen är drömmig och eskapistisk på gränsen till det sinneskränkande. Bladees extra allt-approach till musikskapande (mer autotune, fler syntar, dovare bas) är delvis en smaksak, men någonstans börjar allt bara likna en enda tjock popvägg.
Det utsmetade och sega soundet passar visserligen bra till Bladees egensinniga elektroniska musik. Men låtarna smälter ihop, och det finns inte tillräckligt många höjdpunkter för att få The Fool att sticka ut.