953 börjar som en överstyrd gitarrexcess, som enbart avbryts av halsbrytande komplexa taktbyten och plötsliga akustiska partier. Det tar andan ur lyssnaren direkt och verkar faktiskt helt vrickat, på riktigt stört. Men snart framstår metoden i Black Midi galenskap.
Londonbandet låter som att de enats om att allas viljor alltid ska styra, hur disparata de än verkar, och där inga kompromisser någonsin får för förekomma.
Trummisen Morgan Simpson är ett geni som lyssnat på Terry Bozzio och vill spela frijazz. Gitarristen Matt Kwasniewski-Kelvin verkar vara en särskilt framstående System of A Down-lärling. Kanske är det basisten Cameron Picton som med sina Jah Wobble-pretentioner också slåss för det kaotiska oväsendet. Och så Geordie Greep, en sångare som inte bestämt sig för om hans mässande ska ligga närmare Mark E Smith eller John Lydon.
Deras täta alla-får-sitt-lystmäte-i-varje-enskild-låt-samspel är osannolikt rörigt, eklektiskt och äventyrligt i precis vartenda ögonblick (men du blinkar helt på egen risk, för varje bråkdels sekunds ouppmärksamhet innebär att du missar finesser och upplevelser).
Reggae, till exempel, är naturligtvis inte reggae, utan avancerad freakfunk kombinerad med artpunk och avancerad metal. Of Schlagenheim forcerar fram i tidiga Pere Ubus fotspår (Geordie Greep låter överhuvudtaget verkligen påfallande lik David Thomas), och andra referenspunkter för att ändå försöka orientera sig i Black Midis helt unika värld är The Pop Group, Kräldjursanstalten och kanske framför allt Mr Bungle.
Suggestiva Bmbmbm (”she moves with a purpose, and oh, such a magnificent purpose) är det närmaste en hit de kommer, trots att de gör sitt bästa för att mangla sönder även den, och i near DT MI skenar det iväg fullständigt på ett sannerligen upplyftande sätt.
Sommarens och kanske året mest komplexa skiva är synnerligen utmanande. Anta den utmaningen!
