
Med ojämna mellanrum släpper de genomkompetenta popalbum, Bishop Allen. Alltid exemplariskt genomarbetade i varje liten detalj, alltid melodimässigt oantastliga i rakt nedstigande led från The Beatles, alltid med flörtar både i riktning mot powerpopkonnessörer och mot din vardaglige radioslölyssnare. Dessutom alltid med något exempel på självmedveten Beck-groove från 90-talet, lika exakt i utförandet som resten. Men aldrig någonsin fastnar minsta lilla melodisnutt, kanske just på grund av att det är så välansat och perfekt. En disharmoni någonstans skulle göra Bishop Allen gott.