Att bläddra i Billie Martens diskografi är som att scrolla på Pinterest. Omslagen går i samma, naturnära färger och föreställer djur, växter eller Billie själv. Nu är givetvis all musik konst, men någonting med helheten av vackra bilder och förtrollande melodier gör Billie Martens låtar till fulländade verk. Konstverk. Med låttitlar som Milk & Honey, Vanilla Baby och Orange Tree suktar hon sin lyssnare. Vi hör, vi ser, vi doftar och smakar. Då saknas bara ett sinne; får hon oss att känna?
Efter Writing of Blues and Yellows, Feeding Seahorses by Hand och Flora Fauna är Billie Marten aktuell med sitt fjärde album Drop Cherries. Skivan går i linje med hennes tidigare akustiska folk-pop-sound, men nu är första gången hon står med som producent. Också Dom Monks har suttit med i studion.
Den akustiska gitarren är Billie Marten trogen. Av 14 spår är bara två utan instrumentet: I Bend To Him och Tongue. Annars fungerar plocket både som basgång, melodi och rytm. Flera låtar smyckas dessutom ut med blås och stråkar.
Ibland är Billie Marten förutsägbar. I nio fall av tio följer till exempel låtarnas dynamik en slags kronologisk ordning. De börjar svagt och avskalat, sedan äntrar en trumma och bygger upp, stämmorna blir starkare och texten upprepas mot klimax, för att sedan åter skalas av i en fade ut. Lite som den där valen svensklärarna alltid tjatade om. Hon tenderar att avsluta på tonikan också, det vill säga där man som lyssnare vill att låten ska sluta.
Däremot är Billie Martens melodier helt oförutsägbara. Hon är en topliner av råge – en äkta singer/songwriter. I en The Beatles-anda jobbar hon utanför tonartens beskurna tårtbit av kvintcirkeln; hon parar ihop ackord som inte borde låta rena ihop. Men i ett hav av stämmor, stråkar, sjuor och nior, och hennes lena röst förstås, förenas allt.
Just Us är en av låtarna man som lyssnare bara får följa med på, utan någon som helst aning om vart man är på väg. Även God Above förbluffar. Första halvan låter som en visa, men övergår plötsligt i en B-del med annan rytmik. Hon hoppar mellan tonerna med en överstämma som följer varje not.
Poet är hon också, för att sy ihop säcken som konstnär. "I watch the light on the moon / To keep my baby soft, and he said / ‘You keep the garden, and I'll take the view’” låter det i This Is How We Move.
Hon ljudlägger sin persona lite som ett väsen. Ibland känns det något barnsligt, med allt det sagolika, men man kommer in i det. För det är så vackert. Och ja, fyllt av känsla.
