Norges statsminister Erna Solberg har fått böta 20 lakan, Erdogans kvinnopolitik förvånar fortfarande ingen och SVT har gjort klick-tv av en sinnesförvirrad förövare. Det är bara tre av många händelser som utspelat sig efter det att Benjamin Ingrosso släppte första delen av sitt album En gång i tiden.
Ibland kan det vara svårt att hänga med. Då är det skönt att veta att somliga saker verkar bestå, som till exempel Ingrossos fortsatta briljerande i TV-rutan. Om han tidigare var skitungen från Kanal 5 går han i dagsläget under epitetet TV4:s Messias. Samtidigt frälser han oss även med ny musik… nu genom En gång i tiden - del två.
När Ingrosso släppte En gång i tiden i januari kom responsen att bli genomgående jubelrop. Albumet tog sig till Spotifys topp tio debutalbum i världen. En inte helt oansenlig bedrift. Men som etablerat är “favorit i repris” få förunnat och det gjorde mig därför gott att upptäcka att del två trots sin föregångares framgång fått stå på relativt egna ben.
Det är med det korta instrumentala stycket Ouvertyr som Ingrosso inleder En gång i tiden - del 2. Ouvertyr - som på franska betyder just kort, instrumentalt och öppnande stycke blir med trumpeter och avlägsen körsång ljudbilden av sommar-idyllens värme, kantat av pirret vi minns inför det annalkande lovet. Precis den känslan av sommarens oklanderliga optimism återfinner vi genom fågelkvitter i Det stora röda huset med Monica Mac och böljande symfoniorkestrar i Stockholm. Genom melodramatiska tonartshöjningar och trumpeter blir Benjamin Ingrosso för en stund Sveriges Frank Sinatra.
Den röda tråden jag dessvärre saknade i del ett är med andra ord implementerad här och jag uppskattar den nya dramatiken. Benjamin “Benji” Ingrosso är en av få som kan konsten att studsa från poppig musik med texter om fyllepasta till filmiska crescendoavslut. Vi har honom att tacka för det.
Läs även: Benjamin Ingrosso: "Jag är rädd för att prata med tjejer"
