Att vare sig Augustifamiljen själva eller Sveriges Television frestades släppa låtarna från TV-programmet På spåret långt tidigare (hade det varit TV4 hade låtarna lanserats efter varje program) hedrar dem. För det är ju inte musik att lyssna på i följd, eller överhuvudtaget egentligen. Det är musik avsedd att fungera som lättsam pausunderhållning mellan TV-programmets frågesportssegment, avsedda att skapa igenkänning, att inte störa, att nynna med i medan snacks-skålen och vinglaset fylls på inför nästkommande klurigheter. Det var bruksmusik utan utrymme för innovation vare sig hos bandet eller hos vokalisterna.
Men nu har Augustifamiljen fått sparken från programmet - på ett möjligen lite burdust sätt enligt kvällstidningsvinkeln - och då gäller det att grabba tag i pengarna och springa innan det är försent. Alltså släpper Augustifamiljen ett rejält knippe låtar liveinspelade i programmet (Kristian Luuk kan höras klappa händer intensivt och ropa bravo innan han hinner tonas undan på några ställen). Och alltså tvingas vi konstatera att resonemanget om bruksmusik som verkligen inte borde ha släppts så här i högsta grad stämmer.
Inte så att någon inblandad är kass. Tvärtom. Bandet är en under av stabilitet och anspråkslös bredd, som det anstår ett lättsamt husband. Vokalisterna i de välbekanta cover-valen likaså, kompetenta och lagom opersonliga. Peter Jöback, Amanda Jensen, Nicole Sabouné, Moneybrother - allihop är habila och alla deras tolkningar likaså. Jose Gonzalez tagning av TLC:s Waterfall är överlastad jämfört med det han gör på egen hand, medan Jennie Abrahamsson ändå åstadkommer mycket mer än man skulle kunna förvänta sig av en standardtagning av Carly Simons You’re So Vain.
Några fler höjdpunkter finns det. Inledningen med Sarah Klang i en storslagen tolkning av Mama Cass Make Your Own Kind of Music är svår att ha invändningar mot, och när Lisa Nilsson tar fram sin inre Monica Zetterlund är det rent av fantastiskt. Men den enda som prövar att gå utanför sin egen, bandets och sannolikt publikens bekvämlighetszon är Theodor Jensen, som länkar Kurt Weill till sentida jazz i sin My Favorite Things. Det är skivans enda riktigt spännande ögonblick.
