Aron Blom var en ny bekantskap för mig. Tydligen är han stor i Tyskland (sidospår: vad är egentligen grejen med att vara “stor i Tyskland”, har det någonsin varit ett bra tecken för ens karriär?). Han är i varje fall aktuell med nya EP:n Late Nights - en poppig samling låtar som drar åt alla möjliga håll.
Innan jag kommer med min så kallade kritik så vill jag komma med några goda nyheter. Det låter bra! Eller alltså, det är välproducerat. Eller alltså, ljuden i sig låter bra. Välgjort, ja! Smakfullt? Det är frågan.
Jag försöker förstå visionen med soundet. Det är lättare sagt än gjort. Mest slående är Aron Bloms sångröst och den enorma likheten med Sam Smiths - även om de mer virtuosa slingorna saknas. På EP:n hörs pulserande tropical-house-beats, en liten trap-hit-hat, typiskt indie-eskt vinylbrus och reverbindränkta pianon, bland annat. Började skratta högt när jag hörde låten King Kong. Låt mig berätta en liten historia om låten:
Det börjar med en gitarr och ovan nämnda indie-brus (skumt, men okej!). Sen kommer den karaktäristiska falsettsången in (karaktäristisk för Sam Smith - det vill säga). I bryggan byts gitarrerna och indiebruset mot ekande “oanden” och pianon (inga kommentarer). Refrängen då? 80-talssyntar och sidechainade beats, som följs av ett trumpetsolo (här började jag fnissa). Det låter kanske osannolikt, men trumpetsolot följs av en vocodad röst.
Det är lite som att någon slumpmässigt valt ut 10 låtar som spelas på Espresso House och försökt remixa dem. Men men, EP:n kommer bli framgångsrik! Melodierna är väldigt effektiva. Att till exempel låten Collide blir en P3-hit kan jag nästan garantera. Och Six Years är ju väldigt vacker.
När man slutar analysera de konstnärliga valen är Late Nights trots allt inte så farlig lyssning. Personligen avstår jag gärna, men det är tur att tyskarna finns.
