Architects – The classic symptoms of a broken spirit

Alexander Hasselfors 15:10 30 Oct 2022

Precis som många av samtidens snällare metalband kommer Architects från en betydligt stökigare bakgrund. I dag har deras sound antagit mer radiovänliga former, vilket har kommit att göra dem till ett av de mer populära banden på metalmarknaden. Det finns fortfarande mycket ilska och frustration kvar, men den tar sig numera andra uttryck. Skrikandet och raseriet har många gånger ersatts av ren sång och mer tillgängliga melodier – på gott och ont.

I mångt och mycket är The classic symptoms of a broken spirit ett typexempel på hur Architects låter idag. Många av låtarna verkar vara designade för att locka till sig nya lyssnare, snarare än att spegla bandets ursprungliga hårdhet. Det är som om mycket av det arga och sorgliga har bäddats in och paketerats i bomull för att inte väcka för mycket anstöt. Det är lite synd, för när låtarna ibland blir för generiska tar det också udden av vad som annars skulle göra dem drabbande.

Architects sångare, Sam Carter, har under en längre tid haft svårigheter med psykisk ohälsa, något som han berättar om i låten Burn down my house. ”Burn down my house / I’ll blame myself and no one else / Heart in my mouth / Always in doubt about my health” sjunger han i de inledande raderna. Och i just det här fallet fungerar den där snälla inbäddningen. Sången och texten synkas med mullrande, nedtonad gitarr och en diskret men effektfull bakgrundskör, vilket skapar en lätthet i det råa. Det är luftigt och rivigt på samma gång.

Även i All the love in the world fungerar receptet. Här är det tydligt att Architects är ett av de band som går i Bring Me the Horizons fotspår. Det är en ny sorts alternativ metal med elektroniska inslag och körarrangemang, med en refräng som är omöjlig att göra sig av med. I A new moral low ground är tempot högre och vi får höra Sam Carter vråla ur sig den första versen. Även om låten rymmer mycket av det som definierar albumet i övrigt så är den ett av de tyngre inslagen, och ett välkommet sådant.

Men många gånger fungerar inte receptet riktigt lika bra. Det blir lite väl intetsägande emellanåt, som i Deep fake och Spit the bone, för att nämna ett par exempel. Även om det fortfarande är hyfsade låtar så är det inte mycket med dem som fastnar. De faller lite på sin egen uddlöshet.

Det skulle därför vara intressant att se vad Architects kunde åstadkomma om de brydde sig mindre om att få spela på Wembley Stadium, och mer om hur de påverkar lyssnarens känslor. Tills dess får vi nöja oss med denna lättsmälta metal.

Skivbolag: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner