
Elina Wessman saknar Antonys bombastiska utfall men smälter när stråkarrangemangen dansar den vackraste av valser i hennes öron.Många lär uppskatta att Antony and the Johnsons har skalat bort de mest storslagna gesterna till förmån för ett stillsammare sound. Jag saknar det. Bombastiska utfall som
For Today I Am a Boy från 2005 års
I Am a Bird Now lyser med sin frånvaro, och även om
The Crying Light är en vacker, och kanske jämnare, skiva än de två föregående är höjdpunkterna färre. Ändå är skönheten bitvis bedövande, och när Nico Muhlys lekfulla stråkarrangemang dansar den vackraste av valser i mina öron smälter jag, och slår på skivan igen. Trots allt.