Annika Fehling Trio förvånar mig med sina spänningsfyllda och mörka låtar som för tankarna till både Ane Brun och Björk. Inledningen till albumet Still är en låt i 7/8-takt – redan här är jag imponerad över bandets mod och integritet (till alla er som inte är musikteorinördar: 7/8-takt är en ovanlig taktart som innebär att musiken blir väldigt rytmiskt komplex och oregelbunden). Vackra jazziga pianotoner glittrar över gitarren och trummorna som stöttar Annika Fehlings sorgtyngda röst.
Nästa spår Hush Now är dock en mycket vacker och melankolisk ballad, med ljusa akustiska gitarrplock och samma pianoglitter som knyter ihop många av skivans låtar. Trots att musiken rör sig mellan Radiohead-klingande experiment och mycket mer traditionella poplåtar hålls musiken ihop av det avskalade minimalistiska soundet, som då och då brister ut i filmiskt överdåd. Tyvärr känns musiken hela tiden alldeles för städad, för kontrollerad, och för avlägsen för att verkligen lämna ett bestående avtryck på lyssnaren. Som mörk men vacker chill-musik funkar den dock utmärkt.
