Som vi misstänkt efter att ha hört singlarna är skivan All Mirrors Angel Olsens mest hjärtskärande verk hittills. Olsen har vidgat sina vyer och rört sig bort från indiepopen. Istället utforskar hon alternativ country och släpande folkmusik som är minst lika magisk. Det finns något mystiskt och annorlunda över hennes artistskap som är svårt att sätta fingret på. Angel Olsen är som en varm omfamning och en iskall kår längs ryggraden på samma en och samma gång. Olsen överraskar med kontraster genom svala sånger om kärlek och sorg exploderar ut i enorma stråkar. I sin ensamhet ackompanjeras hon av en 14-mannaorkester och en tår låter inte bli att rulla nerför min kind.
Samtidigt som jag sveps med i Angel Olsen vackra värld, läser jag Stephen Kings Outsidern, en bok som vrider och vänder på sanning om det övernaturliga, och det slår mig att Olsen gör detsamma. Oavsett vad en tror är sant så befinner sig All Mirrors i ett svävande tillstånd där subjektiva upplevelse och drömmar om det förflutna styr över fakta. Med väldigt enkla medel har Angel Olsen inte bara gjort en bra skiva, utan ett komplext filosofiskt verk.
Skivans bästa låtar är Chance, Spring och Summer, men jag är även svag för titelspåret, i synnerhet raden “Standing, facing, all mirrors are erasing / losing beauty, at least at times it knew me”.
