Mitt första möte med The Posies var när min kompis Sven ringde och spelade Golden blunders från bandets andra LP Dear 23 för mig i telefon. En halv sekund innan refrängen exploderade skrek han "håll i hatten!" i luren och det beskriver på något sätt känslan av att lyssna på Posies ganska bra. Först är det lugnt och fint, sedan börjar basen pumpa, trummorna drar igång och man är fast. Smack! Låtarna snärjer fast en med små krokar och linor och allting är så finurligt ordnat, så snyggt sorterat, att det är omöjligt att slita sig.
Amazing disgrace är bandets fjärde platta, inspelad i Seattle. Likt The Smithereens - ett annat amerikanskt band, som det känns logiskt att dra paralleller till - har The Posies utveckling fört dem ut på hårdare och kargare mark. Vilket i det här fallet enbart är av godo, egentligen. Tidigare kunde man onekligen störa sig en smula på de grövsta Beatles-influenserna (kolla bara låttiteln i första stycket och jämför med Golden slumbers från Abbey Road...), men med mera tjong i gitarrerna kamoufleras ursprunget precis tillräckligt mycket för att The Posies popmusik ska kännas fräsch som en nyponros. De står inte och bockar och bugar, varken inför sina rötter eller inför lyssnaren.
Everybody is a fucking liar är en lysande betraktelse, liksom Hate song, och på den senare gästar Rick Nielsen och Robin Zander från Cheap Trick på gitarr respektive skrik. Låtarna slår sig fram utan pardon och viftar med gitarrslingor och trumutbrott undan det mesta i popväg på den nutida amerikanska popscenen.Skivbolag:
Artist:
