Aldous Harding gör musik som passar i de flesta situationer. Det behöver inte nödvändigtvis vara något bra, men här är det det. Trots den charmigt mjuka framtoningen är det musik som kräver att bli hörd.
Warm Chris är det fjärde albumet från Aldous Harding. För varje album har ljudbilden blivit mer välutvecklad och mindre akustisk. Det nya albumet är det mest lättsamma hittills, det har inte alls samma tyngd som hennes tidigare musik. Det trots att textinnehållet ofta är väldigt sorgligt. Men så är hon också expert på att skriva in mening mellan raderna. Det är lika mystisk filosofiskt som alltid, men ändå mer sårbart.
Musiken har lekfullt excentriska låtstrukturer och texter som låter Harding anta nya skepnader på varje spår, från hennes teatrala pratsång till sopranstämma. Musiken är innerligt introvert, nästan klaustrofobisk, en ensam talare som talar till en tidigare partner, i vad som verkar vara ett försök att hitta fotfästet igen. Det är svårt att hitta en röd tråd i texterna, men temat om ett brutet äktenskap är genomgående trots subtilt.
Soundet är flytande följsamt, experimenterande och utforskande, men ändå ständigt framåtdrivande. Det landar i en slags indie-folk med influenser av modern jazz. Det är ett album som kräver ett par hängivna genomlyssningar innan det går att förstå. Jag hoppas att de som inte tagit sig an Hardings musik innan gör det, för det finns väldigt mycket där att hitta.
