Låt oss först slå fast att arenor och stadions är funktionella och bra på många sätt, till exempel i stora idrottssammanhang.
Det är dock inte den miljö där rockmusik avnjuts bäst, och även om det är lätt att inse att de behövs i sammanhanget får de aldrig betraktas som något annat än ett nödvändigt ont. Vare sig vi talar om bra eller dåliga arenaband skulle allihop höja sig avsevärt i intimare lokaler. AC/DC i en svettig källare skulle vara en större upplevelse än AC/DC på Ullevi, till exempel, och till och med banden som teatersminkar sig själva, sina shower och värst sin musik intill det groteskas ytterlighet (läs; U2) vore att föredra i en mindre lokal. Arenor är, kort sagt, evil.
Med detta sagt kan vi gå vidare till Alberta Gross, som redan inför sina första steg men redan tagit på sig all arena-regalia. De målar med de tjockaste penslar och de mest igenkänneliga signalfärgerna, och gesterna och utspelen är så grandiosa att man undrar varför ingen berättat för dem om jumbotronen. Men det som saknas i subtilitet tar bandet och framför allt ledaren Petter Ericsson Stakee – jodå, född och uppvuxen i Sverige, sedan bosatt i London innan han hamnade i NYC och i det här bandet – enkelt igen i muskelarrangemang, handklappsvänliga refränger och hinkvis med självförtroende. Räkna med att se dem på närmaste stadium inom de närmaste åren, genom teaterkikare.
Skivbolag:
Artist:
