Den största förändringen på Al Greens första soloskiva sedan 1993 är att han efter lång och trogen gudstjänst sjunger om damer igen. I tolv nyskrivna låtar gör hans velourröst sina berömda falsettpiruetter, Willie Mitchell hurrar enträget på och Hi's husband med alla dess orglar och mjuka, bumpiga bassträngar spelar på lika självsäkert som för 30 år sedan, ja till och med körsångerskorna är desamma. Omslaget har förresten såna där bulliga och brandgula gemener som var jätteinne om man gjorde soul på 70-talet vilket är heldeppigt. Så man kan ju fråga sig om det verkligen är angeläget att ge ut den här skivan när det inte alls är särskilt modernt? Nej egentligen inte, men den här skivan behövs mer än någonsin. Inte så mycket för att man vill att nån som är gammal i gamet ska visa hur man gör gosig soul, snarare för att Al Green besitter en av världens mest kärleksfulla röster så varje livstecken är bara att ta emot.
Inledande [I]I Can't Stop[/I] knockar ner mig från datastolen och när de första tonerna av [I]You[/I] släpps lösa vill jag strö rosenblad i hallen, starta demonstrationståg mot alla neo-soulhippies, köpa en färggrann chiffongtop och dansa tryckare med gubben.
Sen går det bara uppför: spralliga [I]I've Been Thinking About You[/I] som stegvis byggs upp till ett skrikigt rockpartaj och avslutande [I]Too Many[/I] som med sina pruttiga och struttiga blåsinstrument påminner om Bar-Kays [I]Soulfinger[/I].
Men när man inte längre vet om det är Al's röst eller en instrumentslinga på vift, då fattar man att det här är så mycket bättre.
Skivbolag:
Artist:
