Pane Fresco

Det finns en filmtrilogi, baserad på en bokserie, där två kortväxta personer bär en guldring land och rike runt med målet att förgöra densamma. På vägen, som är både lång och strapatsrik, stöter de på en mängd faror. Inte minst ett gäng ringvålnader, eller Nazgûls, som sticker ner den ena kortväxta killen med sitt svärd så pass illa att han under en lång tid svävar mellan liv och död. Han repar sig emellertid och småkillarna kan återuppta sin långa och strapatsrika resa. 

Vid vägens ände når de slutligen fram till dödsriket Mordor och kan där kasta ner ringen i Domedagsklyftan, som är den enda plats i världen där det är tillräckligt varmt för att förgöra ringen. Slutet gott, allting gott.

Jag såg om den avslutande filmen i trilogin en söndagkväll häromsistens, och i den avslutande scenen kunde jag bara tänka på en enda sak: De borde ha slängt ner den pizza Primavera från Pane Fresco jag åt tidigare samma dag istället.

Vi spolar tillbaka något (i dagen, inte filmen). Ett par timmar tidigare har vi kommit in på Paolo Robertos senaste öppning i form av en etablering i Hammarby Sjöstad. Klockan är runt femsnåret när vi anländer, men trots detta befinner sig krogen fortfarande i limbo mellan brunchen som avslutats en timme tidigare och middagsserveringen. Vi blir således hänvisade till pizzamenyn, då a la carten inte öppnar förrän om tidigast 45 minuter (en tid vi i efterhand önskar att vi hade investerat), och beställer en Calzone för 169 kronor samt en Primavera för 187 spänn med färska körsbärstomater, prosciutto och provolone. 

Tjugo minuter senare landar två ihopbakade kreationer framför oss. Inte ihopbakade med varandra då, det hade varit jättekonstigt, men nästan lika förvånade blir vi av den enorma degklump som ska föreställa Primaveran då det inte framgick att den skulle serveras inbakad, med majoriteten av ingredienserna som garnityr. Det smakar också precis som det låter, fast mindre. Själva pizzan smakar faktiskt i princip ingenting, och att slänga några flingor parmesan, en näve ruccola och lite prosciutto på toppen av den blir lite som att måla läppstift på en gris. En gris som borde kastas ner i Domedagsklyftan.