Winter's Bone handlar om fattigdom i USA. Bortom alla skyddsnät och hälsoprogram och A-kassor, i djupaste skogen i något gudsförgätet ingenmansland där invånarna har tagit lagen i egna händer.
Men ingen från denna social grupp tre är tjock, och ingen är dum. Tvärtom är alla snygga, smala, vita med snygga mörkgröna gummistövlar, välsittande jeans och sådana rutiga skjortor som är moderna nu, och snygga yxor. Jag bara tänker på svenska klädmärken som Acne. Inget fel med Acne, de hymlar inte med att de gör mode som ska säljas, ofta på samma referenser som Winter's Bone. Det här är ett hologram av en djup film. Winter’s Bone handlar inte om en plats i det fattiga Mellanamerika, utan den estetiserande bilden av detta. Att någon heter Tear Drop och har höga kindknotor och är tjackad i naturmaterial såsom flanell, bomull och karvat skinn är bara romantik. Huvudpersonen gör en osannolik resa. Det handlar om en ung tjej som tar hand om sina föräldralösa syskon och ”psykiskt sjuka” mamma. Hon är 16 bast, men lika humorlöst macho som Bruce Willis i Die Hard. Att denna schablonartade actionhjälte har överlevt millennieskiftet var en chock för mig. Fotot är vackert, färgerna liksom grågröna, blaskigt urtvättade. Det är skog och rå, smutsig kyla som blir brun på husen. Mycket fukt. Tjejen är snygg, blåa ögon, skogs-huggarstil. Winters Bone är en fabel mer än en berättelse om verkliga livet; som Avatar, fast där var karaktärerna i alla fall blåa, och försökte inte girigt plocka åt sig poänger om att kunna läsa och skildra det mänskliga psyket. Men alla ni som gillar mode, gå och se den. Dessutom vaggar den in tittaren i den falska idén att man bryr sig om fattiga människor om man kollar på bilden av dem.
