Spontant blir jag lite nyfiken på om Ulf Nilson och Staffan Heimerson skulle känna igen sig i den här filmen. Eller kanske är det snarare vi som inte känner igen våra förutfattade bilder av dessa massmediabufflar i Michael Winterbottoms Welcome to Sarajevo. Här möter vi nämligen utrikeskorrespondenter som bryr sig, som påverkas, som berörs. Ja, till och med Woody Harrelsons kaxige och egofixerade Flynn visar sig till slut vara en mer komplex person än den exhibitionist och fullblodscyniker vi först identifierat honom som. Michael Winterbottom kunde alltså ha gjort det lätt för sig och skildrat de luttrade krigskorrarna efter vår mytuppfattning. Eller som självutnämnda hjältar vid fronten. Men han gör det inte lätt för sig. Och det är en av de stora förtjänsterna med hans film.
Det är Sarajevo 1992. Bosniska serber har belägrat den gamla turiststaden, som arrangerade vinter-OS bara några år tidigare. Den etniska rensningen i området har påbörjats. Journalisterna är på plats, de unga nya och de som gör sitt 14:e krig. Här är alltså bland annat den bredbente amerikanen Flynn men också engelsmannen Henderson med sitt team. Alla letar de efter "top stories". Flynn går ibland in med livet som insats, Henderson blir upprörd när skilsmässan mellan Andrew och Fergie går före hans reportage om en massaker i en brödkö.
Welcome to Sarajevo baserar sig bland annat på den engelske korrespondenten Michael Nicholsons självbiografiska bok Natasha's story. Henderson är i filmen Nicholsons alter ego. Han gör några reportage från ett barnhem, som nu även fått föräldralösa krigsbarn. På barnhemmet tar Henderson ett beslut som överraskar honom själv, ett beslut som förändrar hans och några andra människors liv radikalt. Den här gången ingriper han, nöjer sig inte med att bara iaktta och rapportera.
Michael Winterbottom arbetar med en skitig, ruffig stil, väver in dokumentärt material - det är ingen vacker film, vare sig till form eller innehåll. Den är inspelad på plats i Sarajevo, vilket naturligtvis förstärker realismen. Alla pratar dessutom inte engelska, tack för det. Welcome to Sarajevo är oavbrutet emotionell, men aldrig sentimental. Skådespelarna agerar på något egendomligt sätt bredvid kameran, som om den inte var där. Inte minst står Stephen Dillane i huvudrollen för ett remarkabelt underspel.
Michael Winterbottom, denne egensinnige, produktive engelske regissör, har på några få år placerat sig i det europeiska högsätet. Måtte Hollywood hålla fingrarna borta från honom. Vi vet ju hur det kan gå.Welcome to Sarajevo
Skådespelare:
Regi:
