Universal Soldier - återkomsten

I denna uppföljare på en usel film, [I]Universal Soldier[/I], ser vi det i Van Damme-sammanhang sedvanligt stinkande skådespeleriet, den ordinarie infantila kärleksparentesen där hjälten för någon minut tillåts visa att han minsann också har "mänskokänslor", samt ett händelseförlopp (intrig är ett alldeles för starkt ord) som precis som i porrfilmen bara finns till för att förbereda själva utlösningen, i detta fall ett sadistiskt ultravåld. Nackar och ryggkotor knäcks i närbild, medmänniskor brinner och slits i stycken - konstigt nog utan att förlora speciellt mycket blod. Detta är nämligen trots våldet en välkammad del av våldsgenren, där hjälten tar emot ett hundratal sparkar mot huvudet och kastas genom ett otal fönsterrutor utan att vare sig livhanke eller frisyr befinner sig i farozonen. Historien om Van Dammes dubbelmoralistiska figur, som misshandlar med samma frenesi som han försöker övertyga oss om att han är en god far (han försöker ju ringa hem [I]en[/I] gång när hans lilla dotter är försvunnen och en mordmaskin är lös), är på sätt och vis värre än de skenbart grövre bidragen till genren: regissör och manusförfattare vet att den hugade publiken lockas av våldet men väver in små öar av (dålig) humor och slapp sentimentalitet för att lätta upp stämningen och, sannolikt, för att ta sig förbi den statliga och/eller ekonomiska censuren - vilket naturligtvis gör det hela än mer cyniskt och etiskt illaluktande. Att diskutera huruvida detta konsekvenslösa våld formar betraktaren känns nästan futilt, åtminstone senkommet. Den som frivilligt går och njuter av det har nog redan emotionella problem. I en bättre värld skulle [I]Universal Soldier - återkomsten[/I] inte beredas plats på repertoaren. I en ännu bättre värld skulle den inte ha gjorts.