Det är något visst med troll. Så djupt inrotade i vårt och våra nordiska grannars kollektiva minne. Från John Bauers vackra målningar till Edvard Griegs magnifika kompositioner. Eller mumintrollens varma svårmod. Oftast har troll beskrivits stora som jättar och farliga motståndare till hjältarna i sagorna. Inom film har de antingen varit små och gulliga, magiska väsen eller elaka monster.
Det är inte första gången en norsk regissör tar sig an troll. I Trolljägare (2010) följer en grupp studenter en trolljägare och ställs öga mot öga mot dessa vidunder. Utgångspunkten för Roar Uthaugs nya film Troll är att detta jätteväsen väckts ur sin slummer och nu måste stoppas.
Tankarna förs till Jurassic Park (1993) när vår hjältinna Nora (Ine Marie Wilmann) hämtas med helikopter för att bistå med sin expertis som paleontolog. Eller så känns hon mer som en norsk Laura Croft, vilket inte är så konstigt då filmens regissör Roar Uthaug regisserade Tomb Raider (2018) med svenska Alicia Wikander.
Det är vackra vyer över norsk natur och nog de snyggaste specialeffekterna i nordisk film jag sett sedan svenska katastroffilmen Den blomstertid nu kommer (2018). Det är välgjort när trollet, likt sin kusin Godzilla, massakrerar vägar, hus och bilar i Oslo. Att Uthaug är verksam i Hollywood märks i tempot och i stilen. Det blir dock ofrivilligt komiskt, om det nu inte är meningen, när man försöker kopiera liknande amerikansk film.
Likt Independence Day (1996) ser högt uppsatta politiker och militärer bekymrade ut och talar allvarligt om det ena eller det andra. ”Bomba-monstret-sönder-och-samman”- karaktären finns självklart med, här i form av en norsk försvarsminister. Troll kanske inte når upp till liknande film i samma genre men jag föredrar trollet i denna film alla gånger framför vilket gulligt penntroll som helst.
