Väntan är över för alla vänner av mustiga mjöd- och åderlåtnings-roadmovies från Richard Hoberts strandhus på Österlen. Det blev... ungefär som det låter. Lena Endre skjuter pilbåge i naturfärgad tunika (mot Roffe Lassgårds skrev!). Många får pest och säger "Rid i frid!" till varandra. Och när tortyren verkligen skruvas upp måste vi lyssna på Endres ointressanta voice over-brev till maken Ulf (Mikael Persbrandt tolkar den sena Meat Loaf) som är ute på de sju haven och saltar kött. Det är väldigt tråkigt hela tiden.
Den enda som försöker lätta upp stämningen är Kjell Bergqvist som kör på med sina vanliga Hundtricket-sarkasmer trots att det är medeltid - men att leta efter ljuspunkter i en sådan här film blir tyvärr som att recensera Armin Meiwes senaste kalasande på tyska penisar och fokusera på att bordsskicket trots allt var bra.
Det som är fascinerande med Richard Hoberts överlägset mest fasansfulla skapelse hittills är hur han inte nöjer sig med ett distanslös kostympekoral för dej med klippkort på medeltidsveckan. Han vill också sätta en bock i kolumnen "Med rötter i samtiden". Det är därför som Mikael Persbrandt plötsligt ligger under ett knippe böcklingar och hallucinerar i ett moln av opiumrök. Han har knarkat jättemycket (drogdrama!). Endres reaktion låter inte vänta på sig och snart sitter hon vid en bäck med nyfunna väninnan Maria Bonnievie och säger "ja-se-karlar" och diskuterar tvättråd, pest och relationer så anakronistiskt att bara känns som en tidsfråga innan ett lokalt harnesk-band ska gå in och dra några Queen-låtar. Vilket tyvärr aldrig sker.
